Im back on track :)
Jag hann inte uppdatera innan jag åkte till Nissaström, där jag har tillbringat min helg som ledare. Jag har haft det jätte mysigt som alltid där. Lite bilder kommer nog imorgon eller något. Det här är ju trots allt som min dagbok och då kan det vara skönt att skriva av sig lite mer personligt än vad "dagens outfit är idag" ibland, yes you'll name it.
Jag trodde det var slut, slut på det här, att jag fortfarande var för rädd. För rädd för att bli sviken igen, för rädd för att bli sådär tokig som jag blev då. Det har hänt en gång, det var länge sedan nu, men han svek mig, mer än någon annan människa har gjort mot mig tidigare. Min kropp blev helt tom då, det fanns ingenting kvar i mig, inga känslor, ingen lust och inget hopp om att känna pirret igen. Jag trodde verkligen att det var första och sista gången som jag skulle falla dit, visst, jag deppad ett tag men sedan insåg jag att man klarar sig så länge man har bra vänner som bryr sig om än. Självklart har jag inte hatat alla killar efter det och jag har varit måttligt intresserade av några, men verkligen inget seriöst.
I helgen fick jag nästan nypa mig i skinnet när jag löjligt förstod att det inte var av sockret i godiset som jag fick kickarna av, det var något helt annat, något som var tusen gånger bättre. Visserligen är det inte som förra gången, jag tvivlar fortfarande på om det någongång kommer att kännas riktigt sådär underbart i kroppen igen men det är inte långt ifrån. Jag vill gå ut och skrika det inför hela världen, men något håller tillbaka. Jag är livrädd helt enkelt för att falla dit igen, att bli helt knäckt, se hur allt hopp försvinner ännu en gång, det klarar jag nog inte. Så jag backar två steg istället för att gå fram ett, hur mycket jag än tänker "ett steg till" så vägrar benen röra sig, det är som den vet att smärtan finns där framme kanske. Sanningen är den att hela jag är livrädd, livrädd för att jag nästan har blivit kär i det omöjliga.
Jag trodde det var slut, slut på det här, att jag fortfarande var för rädd. För rädd för att bli sviken igen, för rädd för att bli sådär tokig som jag blev då. Det har hänt en gång, det var länge sedan nu, men han svek mig, mer än någon annan människa har gjort mot mig tidigare. Min kropp blev helt tom då, det fanns ingenting kvar i mig, inga känslor, ingen lust och inget hopp om att känna pirret igen. Jag trodde verkligen att det var första och sista gången som jag skulle falla dit, visst, jag deppad ett tag men sedan insåg jag att man klarar sig så länge man har bra vänner som bryr sig om än. Självklart har jag inte hatat alla killar efter det och jag har varit måttligt intresserade av några, men verkligen inget seriöst.
I helgen fick jag nästan nypa mig i skinnet när jag löjligt förstod att det inte var av sockret i godiset som jag fick kickarna av, det var något helt annat, något som var tusen gånger bättre. Visserligen är det inte som förra gången, jag tvivlar fortfarande på om det någongång kommer att kännas riktigt sådär underbart i kroppen igen men det är inte långt ifrån. Jag vill gå ut och skrika det inför hela världen, men något håller tillbaka. Jag är livrädd helt enkelt för att falla dit igen, att bli helt knäckt, se hur allt hopp försvinner ännu en gång, det klarar jag nog inte. Så jag backar två steg istället för att gå fram ett, hur mycket jag än tänker "ett steg till" så vägrar benen röra sig, det är som den vet att smärtan finns där framme kanske. Sanningen är den att hela jag är livrädd, livrädd för att jag nästan har blivit kär i det omöjliga.
Kommentarer
Postat av: Anonym
ääälskling , <3 tror ja vet vem du menar. Du ve att du kan snacka med mig <3
Postat av: Din bästa vän<3
Jag tror det är någon som vill prata av sig? Ring när du vill baby<3
Svar: Jo, jag ska börja! I sinomtid darling ;)
Trackback
